• Lady Sovereign i lurarna på gymet. "If you love me, fuck yooouuu".
• Kaffet på mitt ekologiska fair trade-café. Jag smuttade lite machiato idag och den var skönt krämig faktiskt.
• Att jag fick min första komplimang av chefen idag *heheheh sucker fo' love* yeeaa *lickin' that asszs* (fast skämt då asså......)
• Att jag får sitta utomhus och plugga, vid ett bord där det regnar rosa äppelblom och vår gårdskatt glider omkring.
• Att jag har kunnat ge födelsedagspresenter i form av rabattkuponger, restidsgarantier och naturvett.
• ATT ROOTS NÄRMAR SIG <333333333

Nu väntar plögg. Det ska bli skönt att sitta stilla efter att ha hoppat omkring i kassan på caféet faktiskt. Jobbar jag aktivt hinner jag träna innan kvällens festii i Mörby - Som jag självklart kör nyktert. Annat går inte med allt jag måste få gjort jämt...

Hahaha. EEEEEhhhhhHHh. Är vi överrens om att det är göttigare att läsa om vad som är härligt i min vardag än det här?!! lovin' it sugahlike.

Yeeeeez, it's settled then. *Skakar mental cyberhand om att inte posta sånt här igen*. :O Jaaa jag kan posta nåt bra nu med en gång! Det blir spännande, ifall allt i det inlägget kommer verka helt SOCKER i förhållande till hur mina måsten ser ut! hehehh så zpennandeeeee***.

Today's to do är inte överväldigande många. Jag är någorlunda uppe i varv ändå och kanske är det så mitt sinnelag kommer vara nu ett tag framöver. Lugnet hittar jag när jag lyssnar på p4, när jag myser i kassan på hallis, när jag bosätter mig på innergården, när jag kan bocka av avklarade måsten och kanske mest av allt när jag trääääääääääääänar.

Igår testade jag cross för första gången, agerades tvättäkta stadsbo: vi joggade i grupp längs gatornas uteserveringar och caféer, sen in i Långholmens lugn. Det var så galet skönt att känna värmen från gräset stråla upp mot ansiktet i styrkeövningarna, i solsken. (Och att vara tävlingsinriktad och försöka jogga i täten och vara bäst på intervallerna hEhHEeheh).

I mitten av juni flyttar jag ut i Skärgården och lever runt en lägereld måndag-fredag i tre veckor. Det känns rätt på många sätt! Den känslan jag kände igår, och som jag känner de gånger jag joggar i skogen om morgnarna, den vill jag känna jämt. Den är så lugn och fri, och naturen är så tyst.

Och jag vill använda mitt regnställ och ha praktiska skor och nyttja mina kåsor (yez jag äger kåsor i plural). Nu kan jag kanske hitta inspiration till olika övningar på cross-träningen som jag kan göra och klara mig utan gym/träningsmaskiner under veckorna i naturen. Och jag kommer nog få nytta av mina lärdomar från kursen i utomhuspedagogik (alzo hajkerna jag lallade omkring med på Västkusten förra sommaren). Vi ska paddla kanot och jag ska duscha i havet.

(Och som svar på era funderingaaaaaaaaaaaar ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖH iofs skumt att ni ens UNDRAR: självklart var jag bezt på intervallerna!!!!!!!!!!!!!!............... ?................).

Glad och sprudlande var vad jag inte var igår på nya jobbet. Det verkar som att mitt platscafé i city är så jäkla stressigt att jag blir passiv av det... som black outs all over. Att ha kul finns liksom inte på agendan. Men också som att kraven i sig tynger mig och jag vill prestera på topp, så jag liksom tar ett steg bakåt för att göra allt rätt.

Det får vara med den saken ikväll. Då får det bli tokigt och jag ska skratta toket rakt upp i ansiktet.

*kaxigt SjÄlvSäkeR med ett inre lugn*

Nu har det till slut hänt och jag har ju sjunkit till botten i plugget. Men inte fan är det mitt fel fullt ut, jag är ett OFFER FÖR STRUKTUREN. På riktigt....... Jag har aldrig sett på maken till sämre studieupplägg än det som jag har slussats omkring i den här terminen. Fy fan alltså. Nu till exempel har vi inte föreläsningar på två veckor. Vi har "tentaplugg". Vilket jävla skämt. Tacka fan att terminen är slut om tre veckor.

Fyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyy FAAAAAAAAAAAaaAaaAAaaAAaaAAnNNNNNNNNN. Det här är den milda kritiken utan retorisk slagkraft. Jag är fan bara arg nu. Jag har tagit kontakt förr, med smartare ordval, och fått nickande svar men de skyller på resurser. Och det är för i helvete inte vad det handlar om.

Eftersom jag var så estetiskt tilltalande *SnYGG* som flamingo i inlägget nedan vill jag posta nåt åt andra hållet nu. För att variera utbudet lite!!! ALLA KORT ÄR KONSTRUKTIONER OCH DET FINNS INGEN ENSAM SANNING would be my point. En timme in i festen saru? Snarare tre dagar efteråt vare!!!!!!!!

ObS1 det ena är ju då egentligen inte finare än det andra utan också endast socialt kodat...........

ObS2 att använda kroppen som statement är lame eftersom blicken ligger kvar på KrOppPPpPeN. *nickar diskret åt size me-kampanjen*.

I fredags började TANDEM!!! SOM jag har taggat! Fest i trettio timmar, utklädda, i partybussar, dansandes på Avenyn i gbg, på discon på tomma parkeringsplatser mitt i natten, med dj, med neon, spurtandes på tandemcyklar tillbaka mot Lund, Lundagård.

Jag minns ett HIT-pass för inte så länge sedan, när jag för första gången stod på händerna (mot en vägg och absolut inte vertikalt!). Då kände jag inte bara min kropps STYRKA utan jag befann mig dessutom i en position som jag aldrig förr stått i. Med styrkan som jag arbetar för bygger jag också ett större självförtroende och plötsligt är förutsättningarna för att jag ska få se världen ur ett helt nytt perspektiv och befinna mig i en HELT NY ställning helt nära. Det var en häftig upplevelse, och jag kände att inte bara min kropp förändras av träningen utan också (min relation till) rummet omkring mig.

Jag reflekterar kring gymet enligt Waldorf-pedagogikens eurytmi. Som jag uppfattade det när vi hade eurytmi med mina förskolebarn, så var meningen dels att barnen skulle lära känna rörelser. Liksom hur de kunde forma kroppen i olika rörelsebanor, vilket ju går att göra i oändlighet. De skulle också lära känna rummet omkring sig, med mål att våga göra sina rörelser fullt ut och inte känna någon slags blockad i luften.

Det där tycker jag är intressant kopplat till Foucaults teori om övervakningssamhället. Hur vi ständigt känner oss övervakade och därmed begränsar våra rörelsebanor. Just i relation till det tycker jag det är fett när folk plankar i tuben (so sue me...). För de följer inte massan eller reglerna utan faller utanför systemet, utanför övervakningens tyglande funktion. Ifall plankaren dessutom måste hoppa över spärrar blir jag ännu mer fascinerad eftersom det kräver ett engagemang från hela kroppen, en kraftfull och oväntad rörelse mitt i håll till höger-mentaliteten.

På gymet känner jag mig hemma. Jag vistas ju där en hel del. Men att ta sig in i det var, eller är, en process. Förr arbetade jag uteslutande i maskinerna, för att de omslöt mig. Bland de fria vikterna är jag mer exploaterad och måste dessutom, rent praktiskt, känna till olika övningar, eller för att återkoppla till Waldorf: rörelser. Jag kan ju många rörelser eftersom jag tränar cirkelfys och HIT m.m., där vi arbetar i grupp bland annat med belastning. Men att sedan göra de rörelserna, frivändningar t.ex., i en annan rumslighet kan vara en utmaning. Just luftrummet verkar blockerande. Egentligen är det likt socialpsykologi, hur olika delar av jaget får olika utrymme i olika rum.

Och vad med den avskrävkande machokulturen...? Jag skulle vilja säga att jag motverkar den med min blotta närvaro, med min fysiska kropp i träningsmaskinerna. Det är vi hemskt många fittbärare som gör. Vi tränar, stönar och lyfter tungt och springer snabbt och är osäkra och är säkra och lyfter lätt och springer långsamt - stereotypkön med stereotypträning ser du ifall du begränsar din blick enligt schablonbilden och egentligen är ju variationen så himla mycket bredare än något så passé som *dualism*. Idén om att gymet är en plats för pumpade män med proteinpulver är snarare en idé än en verklighet. Det är ju ett slags varumärke, en lögn för anläggningar att spela på, sälja på. Sen skiftar målgruppen från gym till gym. F&S, som jag tränar på, är ju anpassat för en bred massa, och min anläggning fylls av allt från gråtottar till små fjun.

Och ett steg längre då. Vad händer när jag förnekar grupperingar? I detta fall på gymet alltså. På Feministiskt Forum i helgen snackades det om intersektionalitet och att vi måste uppmärksamma gruppstrukturer. Det är ju sant och en grundsten i genusvetenskapen: uppmärksamma strukturen för att förändra den! Det är ju självklart! Men det där är knepigt och vilka grupper ska vi tala om? Ålder, kön, etnicitet, funktionsduglighet, religion, etc...? När är de relevanta att uppmärksamma? Hur starkt inpräntad i mig/oss/tankefigurer är egentligen den liberalindividualistiska idén om individer som självständiga och fristående från grupper?

Jag antar, att ifall jag har som ambition att radikalt förändra en situation krävs ett uppmärksammande av grupperingar. Och i en kortare text där jag inte ämnar undersöka saken närmare eller lägga fram ett förändringsförslag, så måste det räcka med att söka slå hål på schablonbilden och öppna upp blicken för variation. Hålslagandet har ju som mål att i sig verka förändrande: Slå hål på (macho)idén, se variationen och våga göra frivändningar. Men det är trixigt och min förvirring lever vidare: uppmärksamma grupperingar vs. tala inte om kön eftersom kön är irrelevant... (i en utopi ähhh). Här får ni ingen slutsats.

F&S hanterar faktiskt grupperingar skitbra i sin tidning Friskispressen. Den är inte helt normativ, utan riktar sina teman till en bred läsarkrets med frågor som "Kan vi gå på yoga om vi är kristna, vilka övningar kan jag göra ifall jag bara har en arm, vem är den aktiva och vem lyfter i kompisövningar?".

Igår gjorde jag frivändningar, vilket var en bravad även för mig som faktiskt blivit ganska van att arbeta med de fria vikterna. Så, frivändningar är Nema problema på pass, och numera nema problema heller på styrkedelen av gymet. När jag väl har gjort en rörelse är den inte på något sätt "omöjlig i rummet". Nära nog en slutsats: Rumsligheter är aldrig konstanta och luftblockader kan sprängas <3 Samma sak gäller könsroller!

Sommarens första vindar firar vi nu - med picknick.

I Vasaparken

I Vinterviken

och i Gamla Stan.

Nu har en av Fogelströms familjer lämnat söder och flyttat in på min granngata. Jag njuter av igenkännelsen, dels i karaktärerna, dels i stadens gator. Sibirien. Sen njuter jag ju av att vandra dem själv, särskilt den här veckan.

Vi har söderölat och sturedrinkat, klättrat på berg och lagat mat och sett på film och dansat och plankat och köpt godis och sovit över och skålat för vänskapen. Jag har jobbat på Hallongrottan, gått på intervju och faktiskt mailat konstledningen om förslag på förbättringar i pedagogiken. Jag har mötts av kloka svar. Och i kören har vi sjungit i vackra stämmor, faktiskt. Jag har vaknat en måndag på bästa sättet och jag har cyklat omkring i staden, över skeppsbron, västerbron, njutit. Idag har jag fått äta jordgubbar med mina favoriter: Heléne och Lovisa. Vi runt köksbordet är väl något jag aldrig vill förlora, alltid tycker om.

Och bäst av allt är att veckan avslutas i en ännu bättre än denna Fogelströms drömmars stad. Imorgon, o mitt hjärtas stad <3